Det var allt för denna gång…

Nu har vi varit på väg till Sverige i en månad. Enda skillnaden är att nu sitter vi på flygplanet över Afghanistan och faktiskt också fysiskt är på väg.

Vi har försökt avsluta våra senaste 6 år, varav 5 i Thailand. Det tar sin energi och tid. Vi har packat, plockat, funderat och pratat om hur, när och var.

När det gäller våra två barn här så har väl de hållit på i 2 veckor. De har lagt mest krut på att säga hejdå och hålla tal för sina vänner för att förklara hur viktiga de är för dem. Det blev mer och mer känslosamt, allt eftersom vårt avresedatum närmade sig, och därmed energikrävande. – Det blev inte så mycket packat för deras del.

Vi har försökt skapa mötesplatser där det går att göra avslut – säga hejdå! men av någon anledning så vill vi människor inte gärna göra det. Vi har haft fester, varit på fester, firat Lydias student – flera gånger och åkt på utflykt med vänner. Att säga hejdå till människor som stått en nära och man troligtvis inte kommer se igen, och ser man dem igen så blir det inte på många år, det är omtumlande – en av de svårare bitarna i att vara missionär och missionärsbarn.

Vi, mamman och pappan, blev mer och mer slut vilket gjorde att framförallt jag kom att packa saker i fel lådor och väskor. Vi skulle packa i vårt flygbagage, som är mycket begränsat i kilon, vi skulle packa i båtfrakt, men det kommer inte fram förrän om två månader och då har Lydia t ex redan åkt till USA, vi skulle packa i en ”ekonomi”-flygfrakt, som ska komma fram om 3-4 veckor, vi skulle packa en del i lådor för att ha kvar i Thailand och så var det allt som skulle slängas, säljas eller ges bort…. Det blev många högar att hålla reda på – för många…

Kläderna som Ulrika skulle ha på sig på resan till Sverige och joggingskorna som hon skulle använda i sitt nya liv i Sverige kom i fel högar, så de kommer senare… Finns det någon som har ett par joggingskor i storlek 39-40 och kan tänka sig att låna ut dem, så kanske Ulrikas nya liv ändå kan börja i sommar?

Vi laddar för ett återinträde i Sverige, även om vi just nu känner oss mest trötta, och hoppas att vi kommer träffa många av er som läser denna blogg. Vi kanske syns redan i sommar? Lydia fortsätter till USA i aug, om det går som planerat, för att tillbringa fyra på på college i Pensylvania.

Otto

Tittandes på Afghqnistans vackra berg nedanför vårt flygplan.

Annonser

 

 

 

Hur gammal är du? Jag är snart 50…

Var på morgonadakten hos TKBC, det är den kyrkan jag jobbar för här i norra Thailand. Vi var de 20 personer som var på kontoret denna fredagmorgon.

Det är inte ofta jag känner mig gammal i kyrkliga sammanhang, men denna dag var det onekligen så.

En praktikant från en av de teologiska utbildningarna i stan delade tankar om kärleken, utifrån Höga Visan 8:6-7. Vid presentationen efteråt så uppmärksammades den låga medelåldern. Äldsta personen 60+, sen kom jag!!! En person 40+, tre personer 30+ sen var alla mellan 20 och 30 år…

Vi håller på och säljer saker, snart ska vi börja packa. Det är inte roligt att bryta upp, och det blir inte lättare för att man gjort det många gånger och dessutom börjar bli äldre!!!

I kväll bjöds jag på rolig underhållning av min dotter som är ¨Senior¨ här (=går sista året innan studenten), hon både en monolog tillsammans med flera klasskamrater. Det finns onekligen fördelar att bli gammal, det innebär nämligen att också dina barn blir äldre och gör mer roliga saker, ibland för att också underhålla sina föräldrar.

Otto

Bild

Söndagsskolebarn i Evijo.

 

 

 

 

En del kallar det nyår, andra julafton och turisterna världens galnaste party.
Bild

Bild

En helg om året tar barnen och eventuellt deras föräldrar över gatorna i Chiang Mai. Det kallas Songkran och är det buddhistiska nyåret. Det inträffar när vädret i Thailand är som torrast och varmast. Då är tanken att man går runt med en liten skål vatten och skvätter lite på varandra, medan man skickar med en välsignelse inför det nya året.
Det hela har utvecklats till ett vattenkrig, där alla är legitima mål. Man använder snarare hinkar, vattenslangar och långskjutande vattenpistoler än små skålar. För att göra det hela mer kännbart har man också börjat lägga i is i vattnet. Dock inte för att göra det skönare för måltavlan.
Många flyr stan, andra kommer hit för att leka. För barn m fl är det julafton. Alla har ledigt, man äter gott och dricker massor. Idag så tar man en extra dag ledigt, eftersom första Songkrandagen infann sig i söndags. Det kan behövas. I Thailand tar man alltid en extra dag ledigt, om en helgdag infinner sig på den “vanliga” helgen.

Bild

Med önskan om lite vattenkrig och värme, också i Sverige.
Otto

Vattenkrigets Chiang Mai

En del kallar det nyår, andra julafton och turisterna världens galnaste party.

Bild

Finklädda damer på kvällsmöte.

När ni i Sverige längtar efter värmen storknar vi här i Thailand.

Vi har varmväderslov här. Det är för varmt för att gå i skolan. April brukar vara den varmaste månaden på året. Lydia har åkt till havet och Josua är ensam med sina föräldrar, vilket är ibland måttligt roligt. Vi längtar efter regnperioden – vi har faktiskt haft en del skurar redan.

Mars och april är de månader man helst håller sig borta från Chiang Mai. Luften är dålig, det är massor med partiklar från svedje-bränder och föroreningar. Det är dammigt så det förslår. Det är varmt och man känner sig svettkladdig mest hela tiden. Samtidigt så händer det mycket i byarna i bergen. Nu är de flesta färdiga med förberedelserna för årets jordbruk, så folk har tid att samlas.

Pwokarenernas distrikt, Betlehem, hade sitt möte i slutet på mars. Karenbaptisterna hade sin årskonferens i början på april. Det kom mycket folk, och folk träffades från när och fjärran. Dessa möten brukar vara i en by som kanske har rinnande vatten, men oftast inte elektricitet. Vi som reser dit bor hos vanliga människor och församlingen på plats har gjort i ordning ett jättekök för matlagningen. Andra församlingar i närheten brukar hjälpa till att laga maten och bistå med råvarorna. All maten lagas på öppen eld. När pwokarenerna träffades var det drygt 1000 personer som kom. När årskonferensen träffades var det nog snarare 5 000 personer. Konferensen är som en stor camping, där vi bor nära varandra, delar toaletter och duschar med varandra, så länge vattnet i byn räcker, pratar och skojar – umgås.

Bild

Ett storkök vid en stor konferens.

Bild

Stora grytan för att göra dagens curry.

Nu undrar ni säkert hur man kan ha stora konferensmöten utan elektricitet? Det går inte här heller. En dieselgenerator, eller två, brukar stå och brumma under mötena. Ljudet och ljuset måste fungera. Det brukar det också göra. Ett speciellt minne för några år sedan var när Ulrika, min fru predikade på Karenbaptisternas årskonferens. Det var drygt 2 000 på mötet – när plötsligt båda generatorerna la av. Det blev svart, och tyst – mitt i predikan. Efter ett 10-tal minuter gick den ena generatorn igång, den som drev ljudet. Ulrika fick predika med en ficklampa medan vi alla satt i mörkret och lyssnade.

Nu längtar vi efter nederbörd. I nästa vecka börjar Thailands nyår – Songkran. Då har vi vattenkrig i hela stan – alla mot alla. Då är det så till och med jag drar mig för att cykla.

Vi önskar er en del av vår värme.

Otto

 

 

Bild

 

Jag är i Dong Dam. Förra gången jag var här så var det begravning – idag är det begravning igen, i samma familj.

Förra året hade pappan blivit mördad, skjuten, utanför kyrkan. Det var en otroligt sorglig och maktlös känsla här. Jag minns hur den yngsta dottern helt bröt ihop vid pappans grav.

Idag är det hennes, nong Ååys, begravning. 22 år. En flicka som borde varit i början på sitt liv, men nu får träffa sin mördade pappa som hon älskade så mycket.

För något år sedan började nong Ååy få våldsam huvudvärk. Hon gick till läkaren som sa att det är ¨bara¨ migrän. Hon fick medicin. Hon fick huvudvärk igen, men läkaren sa samma sak. Tre gånger gick hon till läkaren och fick samma diagnos. Hösten 2012 när nong Ååy skulle skriva sin sista tenta inför terminsuppehållet så brast allt. Hon kunde inte gå in i provsalen, benen vek sig och hon hade så fruktansvärt ont i huvudet. Pappan körde henne direkt till sjukhuset.

Denna gång sa läkaren att det inte var migrän utan något annat. Nong Ååy fick åka och röntgas på det stora universitetssjukhuset här i Chiang Mai. Det visade sig vara en stor tumör på hjärnan. Snabb operation och strålbehandling.

När hennes pappa blev skjuten två månader senare så hade läkarna fastställt att tumören hade inte försvunnit vid operationen och strålbehandlingen efteråt utan växte och behövde opereras ännu en gång. 

Det blev fyra operationer och 33 stråltillfällen innan nong Ååys sargade kropp gav upp.

Hon skriver i sin dagbok hur hennes tro på Gud växte under behandlingen. Hon fick trösta andra vid sin sjukbädd, som så ofta händer. På slutet berättar hon hur glad hon är att hon äntligen ska få träffa sin pappa igen, som hon längtat så mycket efter.

Min vän Aphirak som håller predikan på gudstjänsten den sista kvällen innan begravningen, nämner om sin pappa. Hans pappa är 71 år och längtar så på att få dö och komma till himlen. Aphirak som kännt nong Ååy i många år ställer frågan; “varför kunde inte pappa få dö, och nong Ååy få leva?” Hans eget svar på frågan är att vi alla här kommer få det så mycket bättre hos vår store Far i himlen, och den stunden räcker i evighet. Huvudvärken, eller hans pappas värk i kroppen, är en liten stund här innan vi en dag får samlas hela och friska där Hemma hos vår Far.

Nästa gång jag åker till Dong Dam hoppas jag få vara med på bröllop eller en pastorsinstallation. Jag och familjen kom överens om att det sätter vi upp som mål, även om det kan låta trotsigt,

 

Otto

 

Sayuri berättade att hon kände en dam som drev ett kvinnoprojekt i Thailand, kanske i Chiang Mai.

Jag var i Japan nyligen för att träffa våra två partnerkyrkor NSKK och JBU. De är små, 1000 och 2 000 medlemmar i ett land som har 120 000 000 invånare. Man kan förstå att de ibland känner sig små….

Jag var till JBU:s seminarium i Yokohama, där centralfiguren heter Sayuri en driftig kvinna. Hon kom att berätta om en kvinna som hon lärt känna i Osaka, där hon jobbade tidigare. Nu drev denna kvinna ett kvinnoprojekt här i Thailand, kanske t o m i Chiang Mai. – Kan det vara min granne? tänkte jag.

Väl hemma i Chiang Mai efter resan, så stötte jag på min granne. Jag känner henne inte väl och hon är inget vidare på engelska så om vi pratas vid får det bli på thai. Jag frågade henne om hon kände Sayuri Watanabe, det är ungefär som Lena Persson i Sverige – ett vanligt namn. Nja, sa hon, kanske. Jag berättade att Sayuri jobbat i en församling i Osaka tidigare, och då började det gå upp ett ljus för min kära granne. – Jo, hon träffade jag för något år sedan när jag var hemma i Japan. Har du träffat henne??? Så fick jag befodra hälsningen från snökalla Japan till svettvarma Thailand.

Thailand är ett land på 70 000 000 invånare, också med mindre än en procent kristna. I denna höstack av människor i dessa båda länder så är min granne bekant med en ledare i vår partnerkyrka. Ibland undrar jag hur man ändå kan hitta denna synål i denna kolossala höstack.

 

Bild

 

Sayuris avgångselever. Sayuri står själv längst upp till vänster i bilden.

 

Otto