Bild

 

Det här är de som jobbar idag på Thai Tribal Craft i Chiang Mai + två volontärer från USA.

Sammanfattning av predikan vid 40-årsfirandet. ¨Var hemmafruarna i missionärsfamiljerna viktiga för missionen?¨

“För 50 år sen var det oftast maken som hade en klar uppfattning om att de skulle åka och var de skulle åka. Frun följde med och blev ansvarig i första hand för familjen medan maken for kors och tvärs för att predika.

En sådan hemmafru, Pat Coats, bodde i Maesariang nära sjukhuset. Maken for runt i karenbyarna för att predika. När karener från bergen kom ner för att träffa en läkare så hade de oftast inget att betala besöket med, ännu mindre medicinen. Så då gick det till missionärsfamiljen med sitt problem.

Hemma var bara Pat, eftersom maken var ute och predikade, hon frågade om de hade något att sälja, och på så sätt få pengar. Hon köpte mat, karenväskor, karenskjortor mm mm. Till slut blev dock huset fullt. Då började hon försöka sälja sakerna vidare. Matrummet blev till affär.

Samma sak hände i en annan missionärsfamilj i Chiang Mai, där hette hemmafrun Marlene Mann. Båda dessa familjer jobbade framförallt med karenerna. Det kom en annan missionärsfamilj hit från Burma, där hemmafrun hette Elaine Lewis, som jobbade framförallt med Akha och Lahu. Tillsammans började dessa tre hemmafruar att titta på möjligheter att hyra en lokal i Chiang Mai för försäljningen av hemslöjdsprodukter från bergsfolken. Det var 40 år sedan.

Några år senare kom den första missionären som hade i sin arbetsbeskrivning att jobba med hemslöjdsprodukterna och utveckla dem. Det var Helena Facchini från Svenska Baptistsamfundet.”

 På detta sätt kom Thai Tribal Craft serva många olika stamfolk och att relatera till hela Thailand Baptist Missionary Fellowship, som är vår paraplyorganisation här i Thailand.

gnm Otto

Bild

 

Dagens predikant var Scott Coats. 

Det är onekligen ganska spännande för man vet inte säkert vilka man får med sig.

 Jag och Saman skulle upp till tre utposter som vi gärna vill se tar steget att bli självständiga kyrkor. 

Efter 5 mil ringer Samans mobil och någon frågar om vi kan stanna på nästa bensinmack för att ta upp Huay Moos evangelist som varit i stan på utbildning. Han fanns i en annan bil på väg åt ett annat håll lite bakom oss på vägen. Sagt och gjort. Det fungerade dessutom utmärkt.

Efter ett tag säger evangelisten i bilen att hans lillasyster, som läser på en bibelskola i Omkoi, är på väg hem och undrar om hon kan få lift med oss? 10 mil efter vårt första stopp stannar vi igen, vid Omkoiavtaget. En ung tjej hoppar in i bilen. Vår evangelist hoppar ur, eftersom han fick se en annan bil med en kompis som han lovat hjälpa. Vi gick ändå plus vid detta stopp för en äldre dam hoppar också in i vår bil.

När vi åker vidare så frågar den äldre damen om vi är på väg till Maelanoi. – Nej, det var vi inte. Hon tittade förvånat på Saman och sa; “Är inte du från Maelanoi?” Nej, men vi känner en massa pastorer och evangelister från Maelanoi. Vi gick igenom de flesta gemensamma bekanta. Till slut säger den äldre damen. – Men, hur ska jag komma till Maelanoi då?” “Bussen är strax framför. Vi kör ikapp den.” sa Saman. Sagt och gjort. Damen hoppade av vid en busshållplats för att vänta in bussen till Maelanoi.

Ytterligare 5 mil framåt, så började vi närma oss vårt mål Huay Moo. En annan i evanglisationsprojektet, Pako, ringer. Han kör motorcykel och undrar om han ska åka ända fram till Huay Moo eller om han kan få åka med oss. Vi bestämmer möte i Thafay, där han kan parkera sin motorcykel hos en av våra bibelöversättare, Sompong. Där efter far vi till vår första utpost Huay Moo. 

Hur gick det då på vägen hem?

– Ja, inte lika bra som på vägen dit. 

Vi började i Ton Ngiew, den sista utposten, med 5 i bilen. Kom till Mae Phae, den andra utposten, för att hämta upp en tjej och en från Ton Ngiew hoppade av vid apoteket. Men det tog sin lilla tid innan tjejen dök upp. 

Vi for sedan till Thafay för att lämna Pako. Där skulle sedan två tjejer till hoppa in i bilen. Vi fick dessutom fyra bonuskillar som fick sitta i bagaget. Men också denna gång blev det väntan. Det blev 10 st i bilen, till slut. Alla var ungdomar på väg tillbaka till elevhemmet i Chiang Mai efter röstningen till den nya riksdagen här i Thailand. Ungdomar har nog svårare att hålla tiden? 

Väl i Chiang Mai fastnade vi dessutom i trafiken, när vi skulle köra hem eleverna till sig.

 

Egen bil är nog bra i bergen – men egen cykel är bättre i Chiang Mai

Bild

 

 

En stor del av tiden tillbringas med att läsa bibeln

De var 99 st i år som kom till faste- och bönedagarna – men var tog det 100:e fåret vägen?

Ni som följt oss ett tag vet att pwokarenkyrkorna här samlas varje år till en gemensam fasta och bön på toppen av ett berg. Det brukar vara ett mäktigt möte och många vill vara med. I år var den yngste 9 år och den äldste hade uppnått pensionsålder. Flera som kom är pastorer och evangelister, men ännu fler är helt vanliga kyrkomedlemmar.

I år var vi på ett berg ovanför Klongpää. Det kom nästan inga från Maengaw eller Maeramo, där vi har de flesta kyrkorna. En del kanske tyckte det var långt? Men jag vet också att de har själva sina bön- och fastedagar tillsammans i sina områden. Från Shoklo kom pastor Tupo och de två evangelisterna. De fick resa längst.

Istället kom det många från Klongpää och byarna runt omkring. Vanliga människor som den 9-åriga pojken och hans pappa. En del har varit kristna i 3 månader, en del några år. De kom tillsammans för att möta Gud.

Fasta och bön har blivit en rörelse här bland kyrkorna, inte bara centralt utan också regionalt och lokalt. Jag minns fortfarande den gången för 15 år sedan, strax bortanför Katokhii. Vi skulle ha evangelistfortbildning men kunde inte ha den som planerat. Alla var där och vi visste inte vad vi skulle göra. Då föreslog jag att vi skulle be och fasta tillsammans de tre dagarna. Få trodde då att man överlevde tre dagar utan mat, men det gjorde vi allihop. Att be och fasta gav mersmak.

Var var då det 100:e fåret? Jo, jag blev kvar i Chiang Mai. Ibland går det inte att få ihop det. Anika, vår äldsta dotter, var här på besök och skulle åka hem till Sverige sista dagen på fastan. Lydia, min yngsta dotter, var hemma och magsjuk. Josua, min yngsta son, skadade sig första dagen så vi fick sy ett par stygn. Jag fick fasta här hemma, tillsammans med de i Klongpää.

Otto

 Bild

och lovsång.

Det är rörigt här nu.

Jag ser att man ibland skriver en del i svenska tidningar om den politiska kris vi har befunnit oss i under en tid, detta får mig att säga någonting om hur vi har det.

Jag ska kort försöka göra en sammanfattning av läget och vad som ev kan hända.

Det har under många år varit spänt mellan en tidigare premiärminister, Thaksin, hans följeslagare och den gamla eliten i landet. Thaksin, som är Thailands svar på Berlusconi i Italien, lever i exil men hans grupp brukar ofta kallas ¨de röda¨. Den gamla elitens grupp brukar ofta kallas ¨de gula¨. De röda har vunnit de senaste valen och försökt få tillbaka Thaksin från exilen och hjälpa honom med immunitet för de ekonomiska brott han har begått. Andra har motsatt sig detta. Det finns fler grupper än de röda och gula, men dessa är för det mesta alla emot de röda.

Sammanfattningsvis kan man säga att båda sidor har betett sig illa, och mycket handlar om en ren maktstrid även om det ibland sker under täckmantel att det skulle vara ett ideologiskt ¨krig¨. De flesta thai är trötta på bråket och hur ledarna i båda grupperna betett sig. När Thaksins syster Yinluck, som är den senaste premiärministern, kom med ett väl uppseendeväckande förslag på hur Thaksin skulle kunna komma tillbaka till Thailand, så fick delar av riksdagen nog och gick ut. Detta är för ett halvår sedan. Sen dess har vi haft stora demostrationer från och till i Bangkok. 

Nuvarande regering fick gå med på ett omval i början på febr, men oppositionen vill också ändra på en del runt olika vallagar och därför skjuta på omvalet till maj. De vill också att regeringen ska lämna över makten till en tillfällig konstellation av representanter från alla partier tills valet. Regeringen sa nej, eftersom de då skulle förlora sin maktposition och prestige. Detta har orsakat ett låst läge. I måndags sa oppositionen, vi stänger ner Bangkok tills Yinlucks regering avgått. Detta är inte helt enkelt om man tänker på att Bangkok har en befolkning på 10 miljoner invånare. Gårdagens rapporter säger att det ändå gick ganska lugnt till väga i Bangkok igår. Jag antar att en hel del valde att stanna hemma istället för att gå till jobbet.

Här i norra Thailand så är människor traditionellt mer ¨röda¨ än ¨gula¨. Detta gjorde att de röda har försökt i många dagar att samla sina supportrar här i Chiang Mai, men tills igår har inte många kommit. (Folk varken vill eller har tid.) Igår lyckades man dock samla ihop och åka med hundratals bilar i en långsam procession i centrala Chiang Mai. Många som tog bilen var frustrerade över trafikstockningarna som blev följden.

Det råder ett annat konstitutionellt problem här i landet. När man öppnar en ny riksdag efter ett val, så måste minst 95% av representanterna vara närvarande. Thaksin och hans parti har i många år fört en ganska ¨pro-thai¨-politik i södra Thailand, där det finns många muslimer. Detta har orsakat en hel del oroligheter. Det har också orsakat att ett antal ¨län¨ i södra Thailand inte har några valda representanter till riksdagen, så det går inte att få ihop 95%. 

Vad är då att vänta? Det blir en mycket begränsad gissning från min sida.1. Yinluck, premiärministern måste agera, gissningsvis avgå. Eller om dödläget fortsätter, 2. Militären går in och tar makten, som den gjorde våren 2010, efter oroligheterna i Bangkok den gången. 

Chiang Mai då? Blir de ¨röda¨, som nu vill kalla sig ¨vita¨ istället, alltför frustrerade över den makt och prestige de ev förlorar i Bangkok, då ställer de till problem här i Chiang Mai. Annars är inte changmaiborna så kända för att vilja bråka, så troligtvis blir det mer trafikstockningar men stannar förhoppningsvis vid detta.

Sammanställt av Otto

 

Bild

This Christmas our house is decorated in gold. Small golden balls are laying at the table, in the candleholder, and hanging in the window. Sometimes I get such a need for beauty in my life! Together with the golden balls I have laid cinnamonsticks. Ordinary cinnamon., but fragrant. Ordinary daily fragrance mixed with the golden luxuary beauty. We all have beuaty all around us – in the luxuary and in the ordinary – it´s just up to us to see it! Did you know that one of Job´s daugthers got the name Cinnamonflower? Cinnamon is mentioned several times in the Bible, often together with myrrh. In the Song of Songs the man describes the woman as a garden with sweetsmelling trees, among them the cinnamontree. And in Exodus God tells Moses to prepare a holy oil of cinnamon and other spices to annoint the tabernacle and those who were going to minister there. When the cinnamon found it´s way to Sweden in the 14th century it was regarded as a luxuary – but now we see it as a natural ingredient in our baking and cooking.. Natural, but still soo tasty and fragrant.

Bild

In Thailand there is so much beuaty, but often hidden behind big promotion signs, noisy music, electrical cords hanging all over, noisy cars, motorbikes and ACs. So many noisy and messy impressions disturb us and make us tired. My eyes are constantly looking out for beuaty and my ears are constantly longing for silence. Maybe that´s why I am longing so much for Sweden once in a while. When I was skyping Judit yesterday she turned the computer so I could see the snowstorm and the midwinterdarkness of Sweden, and I realized that I really miss that! Might be hard for Swedish people to understand that, as they are constantly longing for sun and warmth, but our needs are different depending on where we are living!

Both moments of golden beauty and daily fragrance are parts of the lives we live. Golden moments for us during this past year have been each moment we have had together with our grown up kids – Timmy and his girlfriend Sofie visited us in February, Judit and her boyfriend Alexander visited us in October, and in some days Anika will come to celebrate Christmas with us! And each moment we had with them this past summer – in Sofies cabin in the archipelago of Stockholm, in Anikas appartment on an attic in Norrköping, in our home in Mariestad, and with extended family at the campsite outside of our town.  And our trip to Norway with Judit, Lydia and Josua, to high mountains, mighty sea, fjords and puffins. And so the other journeys: Ottos and Josuas journey to Japan, Ulrikas and Ottos journeys on their own to Sweden in March and May which also gave us special time with our Dads, Ulrikas travels to Malaysia and Singapore to teach about Member Care, Ottos travels to Burma to celebrate the 100 years of the Karen Baptist Convention and the 200 years since the first missionary came to Burma.

We often experience the fragrance in the midst of our daily lives. Spending time together at the dinnertable, a morningwalk around the dam, a piece of chocolate, a holy moment during a counseling session that helps a person to move on in life, our house full of guests who have came to share a meal and play some games, a dark night in a village with a sky full of stars, the eyes of a participant in a workshop when she discovers something new about herself and her life, a moment of prayer with a friend, the thankfulness of the participants in the Swedish group who came and visited us. For Josua it is to be a student at CMIS and to ride his bike on his own wherever he needs to go, and for Lydia to date her boyfriend with a picnic in the parc – and the day when she finally got her braces off! 

This will be our last Christmas in Thailand, as far as we know for now. So it is time to enjoy what we have here and what we will not be able to enjoy in Sweden, including some of the Christmas Carols. One of them is ”We Three Kings of Orient are”, written by John H Hopkins around 1850, when he needed a song about the Wise Men for a Chrstimasplay. The Wise Men are fascinating to me. Their Journey. Their confidence in that their journey will lead them to someone. Their trust to the star. Their joy when they are finding the baby – instead of a king. The first verses and the chorus go like this: 

We three kings of Orient are, Bearing gifts we traverse afar
Field and fountain, moor and mountain, Following yonder star
Born a King on Bethlehem’s plain, Gold I bring to crown Him again
King forever, ceasing never, Over us all to reign

Frankincense to offer have I, Incense owns a Deity nigh
Prayer and praising, all men raising, Worship Him, God most high
O Star of wonder, star of night, Star with royal beauty bright
Westward leading, still proceeding, Guide us to thy Perfect Light

Bild
The Wise Men are coming with both gold and spices. Gold to crown the King. Spices to worship Him. The feast of the crowning, combined with the worship in the midst of the daily life.  Each year there is a gift fair in our area. Normally I don´t find very much that is Chrstimasy, but this year I found some pictures of the Three Wise Men. ”By light of star they traveled far”, and the other one has the title ”Gift of love”. Their gifts of gold and spices were gifts of love, that they had carried far. The value of the gifts were not mainly in their worth or usefulness, it was in the love they were brought and given with. 

 Bild

It seems like each year of my life has a theme, often given to me by a book. My theme for this year has been out from a book with the title ”Healing the Purpose of Your Life”. The book explains that the answer to the question ”What is the purpose of my life?” will be answered through the answer of the question ”What is my unique way of loving?” We all came to this world with our own very unique way of giving love. But also with our own very unique way of recieving love. So I also need to ask myself: ”What is my unique way of recieving love?” The love gift of the Wise Men were gold and spices. What is my love gift to Jesus and to the world? And what gift is it Jesus wants to give to me, maybe through others? 

I can very much identify with the Wise Men right now. Each evening I am looking up to the sky to search for the star that will lead us westward, in June – to Sweden, but to what? Into what contexts and challenges does Gods star want to lead us? It is so easy to, like the Wise Men, make assumptions and walk on in a direction that looks good but that might not be the right one. But our prayer is that we will be able to focus on the star and find the stable, not the palace. Find the place where we can offer our gifts. Find the place where we can also receive His love for us. A context where we can love and worship. 

I just realized that none of the seven of us knows for sure where he or she will be in the fall of 2014. Myself and Otto have no jobs yet. Our grown up kids – Anika who is studying in Norrköping, Timothy who is working  in a daycare for children in Stockholm, and Judit who is subing in schools in Mariestad – none of them knows for sure what the coming year will bring to them. Lydia is applying for colleges in the US, but doesn´t know yet if she will be accepted and if she will get enough of scholarships. And Josua – yes he knows that he will study grade 8 in Mariestad, but not sure yet of which school. Yes, we need to keep our eyes on the star! It will lead us! 

As for the Wise Men, part of our journey will go through the desert – that heavy, and hot, passage that we just have to go through. Packing, selling, making all these decisions, asking all these questions, saying all these goodbyes. Heavy, sad emotions, but also excitement and expectation when thinking about what might be around the corner. And hopefully we will find some oasis on our way that can offer some rest and joy. Lydias graduation in June will for sure be such an oasis!

You might not be on your way westward, but there is a star for each one of us to lead us in the right direction. Sometimes we need to stay in the darkness for a while until we can see the star clearly. Don´t be afraid. Trust that it will lead you. Meanwhile, ask yourself what your gifts of love are. What is your unique way of giving love? And open your hands to receive the gifts of love that Someone is waiting to offer you! Gold and Cinnamon. The beuaty of luxuary and fragrance of daily life. They are there for you!  

Sparkling and sweetsmelling Christmasgreetings from the Ernvik family, by Ulrika

Otto och Ulrika Ernvik, PO Box 29, Chiang Mai 50 000 Thailand, (from June: Ekliden 19, 542 43 Mariestad)

otto.ulrika@hem.utfors.se, ottoulrika.wordpress.com, www.familjegladje.se 

Bild

guldkula

I år har vi pyntat i guld. Små guldkulor ligger på bordsduken och i adventsstaken. Kulor i mörk guldfärg hänger i fönstret. Ibland kan jag få ett så stort behov av skönhet, av att få låta min blick vila på något vackert. Bredvid guldkulorna på bordsduken ligger kanelstänger. Vanliga, vardagliga, väldoftande kanelstänger. En bit väldoftande vardag blandad med en bit vacker lyx. Det väldoftande och vackra finns i både vardag och fest – det gäller bara att kunna fokusera blicken på det. Vet du att en av de döttrar Job fick efter alla sina jobbigheter i livet fick namnet Kanelblomman. Kanel nämns flera gånger i Bibeln, ofta tillsammans med myrra. I Höga Visan berättar mannen att kvinnan är som en trädgård av doftande träd, bl a kanel, och i Andra Moseboken säger Gud åt Mose att göra en helig smörjelseolja bl a av kanel, för att helga tabernaklet och de som skulle jobba där. När kanelen kom till Sverige under 1300-talet var den en lyxkrydda – nu ser vi den som en naturlig del av vår vardag. Naturlig, men fortfarande så fantastiskt god och väldoftande!

Bild

I Thailand finns mycket skönhet, men den göms ofta bakom stora reklamskyltar, skränig musik, elsladdar som dinglar högt och lågt, bilar och motorcyklar och deras avgaser, luftkondioneringarnas brummande. Så många intryck vill störa och trötta. Hela tiden söker min blick efter det vackra och mina öron längtar efter det tysta. Kanske är det därför jag längtar så mycket till Sverige ibland. När Judit och jag skypade igår och vände datorns kamera ut mot snöstormen i decemberskymningen, kunde jag känna att jag längtade så efter den tystnad som ett tjockt snötäcke ger, efter mörkret som omsluter – så att man bara ser de små ljuskäglorna som gatubelysning och adventsstjärnor ger. Ja jag vet, många av er som läser det här brevet längtar efter sol och värme. Våra behov är olika, beroende på var vi är!

Men både glimtar av lyxigt guld och stunder av väldoft mitt i vardagen finns i allas våra liv. Guldglimtar för oss under året har varit varenda stund vi fått med våra vuxna barn – Timmy och hans flickvän Sofie som besökte oss i februari, Judit och hennes pojkvän Alexander som var här i oktober, och om några dagar kommer Anika hit för att fira jul med oss! Och så alla goa stunder vi fick med både Anika, Timothy och Judit i somras – i Sofies sommarstuga i Stockholms skärgård, i Anikas vindslägenhet i Norrköping, i vårt hem på Ekliden och med övrig släkt på Däldenäs sommargård. Och så resan till Norge med Judit, Lydia och Josua, till höga berg och mäktigt hav, fjordar och lunnefåglar. Och så alla andra resor: Otto och Josuas resa till Japan, Ulrikas och Ottos egna resor under våren till Sverige som bl a gav möjlighet att träffa våra pappor lite extra, Ulrikas resor till Malaysia och Singapore för att undervisa om Member Care, Ottos resa till Burma för att fira Karenbaptistsamfundets 100 år och baptistmissionens 200 år.

Väldoft mitt i vardagen upplever vi lite nu och då. En utdragen middag tillsammans vid matbordet, morgonpromenad runt dammen, en chokaldbit, ett möte i samtalsrummet som hjälper en människa att gå vidare, huset fullt med vänner som kommer på knytkalas och lekkväll, en natt i en by med stjärnklar himmel, blicken hos en deltagare i en workshop som upptäckt något nytt om sej själv och livet, en stund i bön med en vän, tacksamheten hos deltagarna i den resa vi ordnade, för Josua att få gå i den skola han tycker så mycket om och att få cykla själv till skola och ungdomsgrupp, för Lydia att få göra en picnic i parken med sin pojkvän och dagen hon blev av med sin tandställning!

Det är vår sista jul i Thailand, åtminstone så långt vi kan se nu. Så dags att njuta av det vi inte kommer få i Sverige! Där finns en del sånger med, som vi sjunger i internationella kyrkan men som vi inte sjunger i Sverige. En av dom är ”We Three Kings of Orient are”, skriven av John H Hopkins i mitten av 1800-talet, när han behövde en sång om de tre vise männen inför ett julspel. Överhuvudtaget fascineras jag av de tre vise männen. Av deras resa. Av deras tillförsikt att resan har ett mål. Av deras tro att en stjärna kan visa dom vägen. Av deras glädje när de hittar ett barn – när de letade efter en kung. De första verserna och refrängen är så här:

We three kings of Orient are, Bearing gifts we traverse afar
Field and fountain, moor and mountain, Following yonder star
Born a King on Bethlehem’s plain, Gold I bring to crown Him again
King forever, ceasing never, Over us all to reign

Frankincense to offer have I, Incense owns a Deity nigh
Prayer and praising, all men raising, Worship Him, God most high
O Star of wonder, star of night, Star with royal beauty bright
Westward leading, still proceeding, Guide us to thy Perfect Light

Bild

De vise männen kommer med både guld och kryddor. Guld för att kröna den nye kungen, kryddor för att visa honom tillbedjan. Kröningens fest och vardagens tillbedjan. På vår gata sätts i början av december varje år upp en hantverskmarknad. Jag brukar inte hitta mycket som har med julen att göra, men i år hittade jag några underbara tavlor med bilder från julens berättelse. En av dom visar hur de tre vise männen följer stjärnan, ”By light of star they traveled far”, och en annan hur de överlämnar sina gåvor ”Gift of love”. Deras gåvor av guld och kryddor var kärlekens gåvor som dom burit med sej under sin långa resa. Gåvornas värde var framförallt inte i pengar eller ens användbarhet, utan i den kärlek som de överlämnades med.

Bild

Det är som att varje år i mitt liv har ett tema, ofta från någon bok jag levt med. Temat under det här året har varit utifrån en bok med titeln ”Healing the Purpose of your Life”. Den handlar om att svaret på frågan om meningen med mitt liv är svaret på frågan ”Vilket är mitt sätt att älska?” Vi kom alla till världen med vårt alldeles eget unika sätt att älska. Men också med vårt unika sätt att ta emot kärlek. Så jag behöver också ställa mej frågan ”Vilket är mitt unika sätt att ta emot kärlek?” De vise männens kärleksgåva var guld och kryddor. Vilken är min kärleksgåva till Jesus och till världen? Och vilken gåva vill Jesus, kanske genom andra, ge till mej?

Jag känner mej väldigt mycket som de vise männen just nu. Varenda kväll lyfter jag blicken mot himlen för att spana efter stjärnan som i juni ska leda oss västerut – mot Sverige, men mot vad? In i vilka uppgifter och sammanhang vill Guds stjärna leda oss? Det är så lätt att precis som de vise männen göra antaganden, och gå i en riktning vi utgår från är rätt. Men vår bön är att vi ska kunna hålla fokus på stjärnan och hitta stallet, inte palatset. Hitta den plats där Gud vill att vi får överlämna och använda våra gåvor. Hitta den plats där vi också får ta emot hans kärlek. Ett sammanhang där vi får älska och tillbe.

Häromdagen insåg jag att i vår familj av sju personer, är det ingen som säkert vet vad hösten 2014 bär med sej. Otto och jag har inga jobb än. Våra vuxna barn – Anika som pluggar på KomVux i Norrköping, Timothy som har ett långtidsvikariat inom barnomsorgen i Åkersberga, och Judit som springvikar inom barnomsorg och skola i Mariestad – ingen av dom vet säkert vad hösten innebär. Lydia söker till college i USA, men vet ju inte än om hon kommer in och vilka de ekonomiska förutsättningarna blir, och Josua – ja han vet att han ska gå i högstadiet i Mariestad, men inte än i vilken skola. Då gäller det att hålla blicken fäst på stjärnan! Den leder oss rätt!

Precis som för de tre vise männen går en del av vägen genom öken, den där tunga – och varma – biten som man bara måste igenom. Saker som ska packas eller säljas, alla beslut som ska fattas, alla frågor som ska ställas, alla avslut som ska göras. Tungt och sorgligt som alla avsked är, men också med en pirrande förväntan om att någonstans bakom nästa krön tar något annat vid. Och förhoppningsvis hittar vi några oaser på vägen att vila vid och glädjas i. En sådan blir förstås Lydias student, precis innan vi lämnar i juni.

Ja, även om du inte är på väg västerut, så finns det en stjärna som vill leda dej. Ibland behöver vi vara i mörkret en stund innan vi ser den tydligt. Var inte rädd. Den kommer att visa dej vägen. Under tiden, sök  i ditt inre efter de kärlekens gåvor som du vill ge. Vad är ditt unika sätt att ge kärlek? Och samtidigt öppna dina händer för att ta emot de unika kärleksgåvor som Någon väntar på att få ge just till dej! Guld och kanel. Lyxens skönhet och vardagens väldoft. De finns där för dej!

Glittrande och väldoftande julhälsningar från familjen Ernvik, genom Ulrika

Otto och Ulrika Ernvik, PO Box 29, Chiang Mai 50 000 Thailand, (fr o m juni Ekliden 19, 542 43 Mariestad)

otto.ulrika@hem.utfors.se, ottoulrika.wordpress.com, www.familjegladje.se

Bild

Bild

 

Folk reser långt för att få fira religiösa fester här i Chiang Mai, inte minst Loi Krathong.

Det finns en del saker jag gillar med detta spektakel och en del som jag inte gillar.

Tänk er en stad på dryga miljonen invånare med ständiga trafikstockningar. En helg stängs helt plötsligt delar av innerstan av för all biltrafik, på kvällarna. Att sedan se hur folket tar över gatorna, bara flödar, är en ¨kick¨ för en inbiten cyklist och antibilist som mig. På sätt och vis är det inte mindre trångt, men det är nu en levande massa som inte förpestar luften. Irritationen verkar också ha lämnat människorna, när de lämnade bilen.

Jag tänkte, om någon statsplanerare skulle titta på effektiva transporter i detta vimmel, så skulle han/hon se hur många fler fotgängare som kan passera över t ex bron nedan per minut jämfört med bilåkare.

Bild

 

Fest betyder mycket färg i Chiang Mai. Det är också commerce, mest flottar, ballonger och något att äta är till salu. Tyvärr så konsumeras också en hel del alkohol här när det är fester. Det gör att dagen efter festen inte är någon höjdare.

 BildEn pappersballong snart på väg upp.

Bild Några Loi Krathong-flottar på väg.

 

Vad går allt ut på, egentligen, när det gäller Loi Krathong? Det finns tre huvudingredienser i firandet: Det är pappersballongerna, småflottarna (som heter Loi Krathong) och smällarna. De två första handlar om att bli av med sina synder. Skicka dem till väders i ballongen eller låta floden ta dem på flotten. Tänk, att bara se synderna glida iväg, enkelt smidigt, precis som vi brukar göra här i Thailand. 

 

 BildSvarta trasiga ballonger skräpar i en hög på gatan dagen efter.

Hur blir det med baksmällan då? Jo, för oss i närheten av innerstan så får vi vada i svarta pappersballonger. Det såg bra ut när den vita ballongen gled iväg upp mot skyn kvällen innan, men nu skräpar den svart och trasig på gatan. – Det verkar inte vara så lätt att bli av med vår synd? Längs floden ligger det också drivor med skräp som varit de små flottarna. Det är helt enkelt en stad full av skräp som möter oss i baksmällan av Loi Krathong.

 Är då vår fest bra eller dålig? Om jag fokuserar på människorna jag såg i vimlet och färgerna i paraden då måste jag säga att jag ändå gillar att fira Loi Krathong här i Chiang Mai.

BildEn dansare i paraden.

 

Hur var din söndag?

Med barn blir livet mer spännande, kan vi nog alla hålla med om.

Igår söndag så skulle min dotter Lydia skriva ett TOEFL-prov. Det är ett internationellt prov i engelska. Det var bestämt sedan länge och det skulle ske på Chiang Mais universitet (CMU) som ligger på andra sidan stan. – Sen ska man bara komma ihåg det också.

Jag vaknade kl 07.00 av ett par fåglar utanför fönstret som förde ett väldigt liv. Min fru Ulrika, som är bra mycket bättre på att sova, sov vidare. Jag och läste en stund. Hörde sedan att Josua, min son vaknat, så jag gick in till honom och läste ett tag till. Drygt åtta gick jag ner för att göra frukost. Då ger Lydia, som också är vaken, mig en ganska lång lista på vad hon vill ha till frukost. 

¨Kom ner du och gör den tillsammans med mig¨, sa jag. ¨Men jag måste göra mig i ordning för TOEFL-provet idag¨, sa hon. – Jag önskade jag kunde säga att tiden stannade – men istället tog den ny fart. ¨När sa du att det var?¨ ¨Det börjar kl 9…. Jag ser på hemsidan att man ska vara där kl 8.30.¨ avslutar hon.

Jag störtade ner tog fram några mackor och ropade sen; ¨Du får hoppa över frukosten. Ta mackorna i handen Vi behöver hoppa in i bilen nu! – Var på CMU är det du skriver?¨ Just det, pappret jag skrivit ut en gång till Lydia fanns inte längre. Ingen visste. Samma papper intygade att hon betalat avgiften. Helt plötsligt blev allting mycket mer spännande. Hur ska vi klara det här då? tänkte jag. Jag hade ett helt annat papper som jag skrivit ut, det hade TOEFL-loggan längst upp i alla fall. Det slank ned tillsammans med pass för både mig och Lydia. Sen bar det av….

Tor det eller ej, men det gick ovanligt fort till CMU denna söndagmorgon. Kanske berodde det på att vi i bilen och de där hemma bad febrilt. Vi var där redan kl 8.50. 

Jag frågade sedan grindvakten om han visste var TOEFL-provet skulle hållas. Han svarade; ¨Du får fråga någon där inne.¨ Vi åkte in. Tittade febrilt efter någon skylt som kunde ge någon information. Tittade efter någon informationsbyggnad. Men inte heller här i Thailand har kontor öppet en söndagmorgon strax innan kl 9. 

CMU-området är stort. Det är väldigt stort. Det finns många korsningar och rondeller inne på campus. Vi åkte på måfå, och jag undrade hur länge det skulle vara någon mening med att åka så här. 

Då ser jag en skylt; ¨Faculty of Humanities¨. Ja, varför inte? tänker jag. Stannar bilen. Hittar en vakt framför en internatsbyggnad. Frågar: ¨Vet du var de ska ha TOEFL-provet?¨ ¨Tja, provsalen ligger bortåt vänster, bakom den här byggnaden.¨ Han sa att det var för långt för att gå, så vi hoppade in i bilen igen.

Vi åker, som han sa. Ser inga skyltar, ingenting som skulle påminna om att de har ett stort engelsk internationellt prov där denna morgon. Vi har till slut avverkat ett helt varv, efter att ha hållit vänster hela tiden. Klockan hade blivit 8.57. Jag tänkte, vem som helst får duga, och stannar bilen igen.

En man går på trottoaren. Jag rusar fram och frågar om han jobbar på CMU. ¨Nej, men jag jobbar på Payap-universitetet.¨ sa han. ¨Hurså?¨ Jag förklarade vårt problem och han erbjöd sig genast att hjälpa till. 

Jag tar med honom till samma internatvakt en gång till för att få mer information om var det ev skulle kunna vara. Han förklarar hus och våning. In i bilen igen. Försöker verkligen att inte köra fort. Vi kommer till ett stort hus, som nog är rätt. Jag säger till Lydia, ¨spring med vår Payap-man. Jag kommer så fort jag parkerat bilen.¨ Jag parkerar bilen. Hoppar ut för att se var Lydia tog vägen. Ser dem irra runt efter en hiss. Det ska nämligen vara på 4:e våningen. Allt verkar stängt. Ingen skylt. 

Då dyker en dam upp. Går in genom en dörr. Tar en hiss upp i huset. Vi in efter. Springer och letar efter rätt klassrum. Jag ser en öppen dörr en bit fram, samtidigt får jag se skylten; ¨TOEFL-test 17/11 9.00 am¨. Lydia sätter sig ner på stolen framför dörren och fyller i ett papper, visar sitt pass. Jag viftar med mitt TOEFL-papper, på håll, så ingen ser att det är fel papper. Allt går viskandes fort. Hon som är dörrvakt viskar; ¨De börjar inte provet förrän kl 9.30 – vi är ju i Thailand.¨ avslutar hon leende. – Puh! Jag som var rädd att de inte skulle släppa in Lydia alls, eftersom klockan var mer än 9.

En söndag utan vila, men desto mer fart.

När jag väl hade fått in Lydia i provsalen och gick ner till bilen så var jag väldigt tacksam att inte Gud och Hans änglar hade tagit sabbat just denna söndag.

Om någon undrar vad ängeln som jobbar på Payapuniversitetet heter så är det Damrong.

Otto

 

 

Det kom drygt 20 st svenskar och hälsade på oss i 10 dagar. Det var roligt, intensivt och blev många möten.

Bild

 

Risfält längs gränsen mellan Maesariang och Maesot.

Vi reste och träffade människor längs vår västra gräns. Vi träffade studenter på flera elevhem. Vi träffade gamla och nya bekantskaper. Mötena var det som berörde oss mest.

Bild

 

En gruppbild från en kyrka i Maesot.

Bild

 

Eleverna på elevhemmet i Chiang Mai sjunger i gudstjänsten.

Nu hoppas vi att vårt arbete i Thailand ska vara lite mer känt i Sverige.

Otto

Bild

 

Alla vi som var med på resan, efter badet i floden Maengaw.

… äntligen.

 Bild

så här såg det ut för tre år sedan när vi tog våra svenska gäster till ett flyktingläger.

 

Denna morgon  frös jag. Det händer inte ofta i detta land. Men nu börjar den ¨kalla¨ perioden. Det är mindre regnande och klarare luft. Kallare betyder dock bara att det är kallare på morgonen. Kl 16.30 idag var det 32 grader, som vanligt.

Det passar utmärkt eftersom vi väntar oss en grupp på nästan 25 st svenskar i slutet på månaden. Vi ska ut och resa också till byar i bergen, då är det skönt om regnen har slutat, annars kan det bli som på bilden ovan. Det är väl spännande. 

Nu är det som vackrast här i Thailand och vår resesäsong börjar precis. I Sop Moey har vi seminarium för alla ledare denna vecka. Jag åker dit på fredag, eftersom Ulrika är i Singpore och kommer inte hem förrän på fredag. Hon säger att hon är i himlen, hon gillar Singapore skarpt, inte minst den indiska maten där.

Snart börjar risskörden och sen brukar folk på landet ha nästan en månad när de inte har så mycket att göra – december månad. Då firar karenerna ¨Sweet December¨, det är ungefär som jul och nyår i en månad. Då brukar det vara mycket verksamhet i kyrkorna i bergen.

Här i stan har skolorna stängt, eftersom det är ¨mitt-läsårs-lov¨. Första terminen är slut och den andra börjar i slutet av månaden. Det innebär t ex att cykla till barnens internationella skola är riktigt trevligt, varken mycket bilar eller motorcyklar.

 

Bild

Ännu ett kort från svenskbesöket för tre år sedan på Sop Moeys elevhem.

 

Otto

 

P S Ännu ett citat från en predikan här: ¨Om Gud tog 6-7 dagar på sig att skapa jorden, men 2000 år för att förbereda det rum vi ska få i himlen. Då kan vi kanske ana hur mycket Han älskar oss var och en?¨