Bild

 

Jag är i Dong Dam. Förra gången jag var här så var det begravning – idag är det begravning igen, i samma familj.

Förra året hade pappan blivit mördad, skjuten, utanför kyrkan. Det var en otroligt sorglig och maktlös känsla här. Jag minns hur den yngsta dottern helt bröt ihop vid pappans grav.

Idag är det hennes, nong Ååys, begravning. 22 år. En flicka som borde varit i början på sitt liv, men nu får träffa sin mördade pappa som hon älskade så mycket.

För något år sedan började nong Ååy få våldsam huvudvärk. Hon gick till läkaren som sa att det är ¨bara¨ migrän. Hon fick medicin. Hon fick huvudvärk igen, men läkaren sa samma sak. Tre gånger gick hon till läkaren och fick samma diagnos. Hösten 2012 när nong Ååy skulle skriva sin sista tenta inför terminsuppehållet så brast allt. Hon kunde inte gå in i provsalen, benen vek sig och hon hade så fruktansvärt ont i huvudet. Pappan körde henne direkt till sjukhuset.

Denna gång sa läkaren att det inte var migrän utan något annat. Nong Ååy fick åka och röntgas på det stora universitetssjukhuset här i Chiang Mai. Det visade sig vara en stor tumör på hjärnan. Snabb operation och strålbehandling.

När hennes pappa blev skjuten två månader senare så hade läkarna fastställt att tumören hade inte försvunnit vid operationen och strålbehandlingen efteråt utan växte och behövde opereras ännu en gång. 

Det blev fyra operationer och 33 stråltillfällen innan nong Ååys sargade kropp gav upp.

Hon skriver i sin dagbok hur hennes tro på Gud växte under behandlingen. Hon fick trösta andra vid sin sjukbädd, som så ofta händer. På slutet berättar hon hur glad hon är att hon äntligen ska få träffa sin pappa igen, som hon längtat så mycket efter.

Min vän Aphirak som håller predikan på gudstjänsten den sista kvällen innan begravningen, nämner om sin pappa. Hans pappa är 71 år och längtar så på att få dö och komma till himlen. Aphirak som kännt nong Ååy i många år ställer frågan; “varför kunde inte pappa få dö, och nong Ååy få leva?” Hans eget svar på frågan är att vi alla här kommer få det så mycket bättre hos vår store Far i himlen, och den stunden räcker i evighet. Huvudvärken, eller hans pappas värk i kroppen, är en liten stund här innan vi en dag får samlas hela och friska där Hemma hos vår Far.

Nästa gång jag åker till Dong Dam hoppas jag få vara med på bröllop eller en pastorsinstallation. Jag och familjen kom överens om att det sätter vi upp som mål, även om det kan låta trotsigt,

 

Otto

 

Annonser