Arkiv för kategori: Uncategorized

Det var allt för denna gång…

Nu har vi varit på väg till Sverige i en månad. Enda skillnaden är att nu sitter vi på flygplanet över Afghanistan och faktiskt också fysiskt är på väg.

Vi har försökt avsluta våra senaste 6 år, varav 5 i Thailand. Det tar sin energi och tid. Vi har packat, plockat, funderat och pratat om hur, när och var.

När det gäller våra två barn här så har väl de hållit på i 2 veckor. De har lagt mest krut på att säga hejdå och hålla tal för sina vänner för att förklara hur viktiga de är för dem. Det blev mer och mer känslosamt, allt eftersom vårt avresedatum närmade sig, och därmed energikrävande. – Det blev inte så mycket packat för deras del.

Vi har försökt skapa mötesplatser där det går att göra avslut – säga hejdå! men av någon anledning så vill vi människor inte gärna göra det. Vi har haft fester, varit på fester, firat Lydias student – flera gånger och åkt på utflykt med vänner. Att säga hejdå till människor som stått en nära och man troligtvis inte kommer se igen, och ser man dem igen så blir det inte på många år, det är omtumlande – en av de svårare bitarna i att vara missionär och missionärsbarn.

Vi, mamman och pappan, blev mer och mer slut vilket gjorde att framförallt jag kom att packa saker i fel lådor och väskor. Vi skulle packa i vårt flygbagage, som är mycket begränsat i kilon, vi skulle packa i båtfrakt, men det kommer inte fram förrän om två månader och då har Lydia t ex redan åkt till USA, vi skulle packa i en ”ekonomi”-flygfrakt, som ska komma fram om 3-4 veckor, vi skulle packa en del i lådor för att ha kvar i Thailand och så var det allt som skulle slängas, säljas eller ges bort…. Det blev många högar att hålla reda på – för många…

Kläderna som Ulrika skulle ha på sig på resan till Sverige och joggingskorna som hon skulle använda i sitt nya liv i Sverige kom i fel högar, så de kommer senare… Finns det någon som har ett par joggingskor i storlek 39-40 och kan tänka sig att låna ut dem, så kanske Ulrikas nya liv ändå kan börja i sommar?

Vi laddar för ett återinträde i Sverige, även om vi just nu känner oss mest trötta, och hoppas att vi kommer träffa många av er som läser denna blogg. Vi kanske syns redan i sommar? Lydia fortsätter till USA i aug, om det går som planerat, för att tillbringa fyra på på college i Pensylvania.

Otto

Tittandes på Afghqnistans vackra berg nedanför vårt flygplan.

 

 

 

Hur gammal är du? Jag är snart 50…

Var på morgonadakten hos TKBC, det är den kyrkan jag jobbar för här i norra Thailand. Vi var de 20 personer som var på kontoret denna fredagmorgon.

Det är inte ofta jag känner mig gammal i kyrkliga sammanhang, men denna dag var det onekligen så.

En praktikant från en av de teologiska utbildningarna i stan delade tankar om kärleken, utifrån Höga Visan 8:6-7. Vid presentationen efteråt så uppmärksammades den låga medelåldern. Äldsta personen 60+, sen kom jag!!! En person 40+, tre personer 30+ sen var alla mellan 20 och 30 år…

Vi håller på och säljer saker, snart ska vi börja packa. Det är inte roligt att bryta upp, och det blir inte lättare för att man gjort det många gånger och dessutom börjar bli äldre!!!

I kväll bjöds jag på rolig underhållning av min dotter som är ¨Senior¨ här (=går sista året innan studenten), hon både en monolog tillsammans med flera klasskamrater. Det finns onekligen fördelar att bli gammal, det innebär nämligen att också dina barn blir äldre och gör mer roliga saker, ibland för att också underhålla sina föräldrar.

Otto

Bild

Söndagsskolebarn i Evijo.

 

 

 

 

En del kallar det nyår, andra julafton och turisterna världens galnaste party.
Bild

Bild

En helg om året tar barnen och eventuellt deras föräldrar över gatorna i Chiang Mai. Det kallas Songkran och är det buddhistiska nyåret. Det inträffar när vädret i Thailand är som torrast och varmast. Då är tanken att man går runt med en liten skål vatten och skvätter lite på varandra, medan man skickar med en välsignelse inför det nya året.
Det hela har utvecklats till ett vattenkrig, där alla är legitima mål. Man använder snarare hinkar, vattenslangar och långskjutande vattenpistoler än små skålar. För att göra det hela mer kännbart har man också börjat lägga i is i vattnet. Dock inte för att göra det skönare för måltavlan.
Många flyr stan, andra kommer hit för att leka. För barn m fl är det julafton. Alla har ledigt, man äter gott och dricker massor. Idag så tar man en extra dag ledigt, eftersom första Songkrandagen infann sig i söndags. Det kan behövas. I Thailand tar man alltid en extra dag ledigt, om en helgdag infinner sig på den “vanliga” helgen.

Bild

Med önskan om lite vattenkrig och värme, också i Sverige.
Otto

Vattenkrigets Chiang Mai

En del kallar det nyår, andra julafton och turisterna världens galnaste party.

Bild

Finklädda damer på kvällsmöte.

När ni i Sverige längtar efter värmen storknar vi här i Thailand.

Vi har varmväderslov här. Det är för varmt för att gå i skolan. April brukar vara den varmaste månaden på året. Lydia har åkt till havet och Josua är ensam med sina föräldrar, vilket är ibland måttligt roligt. Vi längtar efter regnperioden – vi har faktiskt haft en del skurar redan.

Mars och april är de månader man helst håller sig borta från Chiang Mai. Luften är dålig, det är massor med partiklar från svedje-bränder och föroreningar. Det är dammigt så det förslår. Det är varmt och man känner sig svettkladdig mest hela tiden. Samtidigt så händer det mycket i byarna i bergen. Nu är de flesta färdiga med förberedelserna för årets jordbruk, så folk har tid att samlas.

Pwokarenernas distrikt, Betlehem, hade sitt möte i slutet på mars. Karenbaptisterna hade sin årskonferens i början på april. Det kom mycket folk, och folk träffades från när och fjärran. Dessa möten brukar vara i en by som kanske har rinnande vatten, men oftast inte elektricitet. Vi som reser dit bor hos vanliga människor och församlingen på plats har gjort i ordning ett jättekök för matlagningen. Andra församlingar i närheten brukar hjälpa till att laga maten och bistå med råvarorna. All maten lagas på öppen eld. När pwokarenerna träffades var det drygt 1000 personer som kom. När årskonferensen träffades var det nog snarare 5 000 personer. Konferensen är som en stor camping, där vi bor nära varandra, delar toaletter och duschar med varandra, så länge vattnet i byn räcker, pratar och skojar – umgås.

Bild

Ett storkök vid en stor konferens.

Bild

Stora grytan för att göra dagens curry.

Nu undrar ni säkert hur man kan ha stora konferensmöten utan elektricitet? Det går inte här heller. En dieselgenerator, eller två, brukar stå och brumma under mötena. Ljudet och ljuset måste fungera. Det brukar det också göra. Ett speciellt minne för några år sedan var när Ulrika, min fru predikade på Karenbaptisternas årskonferens. Det var drygt 2 000 på mötet – när plötsligt båda generatorerna la av. Det blev svart, och tyst – mitt i predikan. Efter ett 10-tal minuter gick den ena generatorn igång, den som drev ljudet. Ulrika fick predika med en ficklampa medan vi alla satt i mörkret och lyssnade.

Nu längtar vi efter nederbörd. I nästa vecka börjar Thailands nyår – Songkran. Då har vi vattenkrig i hela stan – alla mot alla. Då är det så till och med jag drar mig för att cykla.

Vi önskar er en del av vår värme.

Otto

 

 

Bild

 

Jag är i Dong Dam. Förra gången jag var här så var det begravning – idag är det begravning igen, i samma familj.

Förra året hade pappan blivit mördad, skjuten, utanför kyrkan. Det var en otroligt sorglig och maktlös känsla här. Jag minns hur den yngsta dottern helt bröt ihop vid pappans grav.

Idag är det hennes, nong Ååys, begravning. 22 år. En flicka som borde varit i början på sitt liv, men nu får träffa sin mördade pappa som hon älskade så mycket.

För något år sedan började nong Ååy få våldsam huvudvärk. Hon gick till läkaren som sa att det är ¨bara¨ migrän. Hon fick medicin. Hon fick huvudvärk igen, men läkaren sa samma sak. Tre gånger gick hon till läkaren och fick samma diagnos. Hösten 2012 när nong Ååy skulle skriva sin sista tenta inför terminsuppehållet så brast allt. Hon kunde inte gå in i provsalen, benen vek sig och hon hade så fruktansvärt ont i huvudet. Pappan körde henne direkt till sjukhuset.

Denna gång sa läkaren att det inte var migrän utan något annat. Nong Ååy fick åka och röntgas på det stora universitetssjukhuset här i Chiang Mai. Det visade sig vara en stor tumör på hjärnan. Snabb operation och strålbehandling.

När hennes pappa blev skjuten två månader senare så hade läkarna fastställt att tumören hade inte försvunnit vid operationen och strålbehandlingen efteråt utan växte och behövde opereras ännu en gång. 

Det blev fyra operationer och 33 stråltillfällen innan nong Ååys sargade kropp gav upp.

Hon skriver i sin dagbok hur hennes tro på Gud växte under behandlingen. Hon fick trösta andra vid sin sjukbädd, som så ofta händer. På slutet berättar hon hur glad hon är att hon äntligen ska få träffa sin pappa igen, som hon längtat så mycket efter.

Min vän Aphirak som håller predikan på gudstjänsten den sista kvällen innan begravningen, nämner om sin pappa. Hans pappa är 71 år och längtar så på att få dö och komma till himlen. Aphirak som kännt nong Ååy i många år ställer frågan; “varför kunde inte pappa få dö, och nong Ååy få leva?” Hans eget svar på frågan är att vi alla här kommer få det så mycket bättre hos vår store Far i himlen, och den stunden räcker i evighet. Huvudvärken, eller hans pappas värk i kroppen, är en liten stund här innan vi en dag får samlas hela och friska där Hemma hos vår Far.

Nästa gång jag åker till Dong Dam hoppas jag få vara med på bröllop eller en pastorsinstallation. Jag och familjen kom överens om att det sätter vi upp som mål, även om det kan låta trotsigt,

 

Otto

 

Sayuri berättade att hon kände en dam som drev ett kvinnoprojekt i Thailand, kanske i Chiang Mai.

Jag var i Japan nyligen för att träffa våra två partnerkyrkor NSKK och JBU. De är små, 1000 och 2 000 medlemmar i ett land som har 120 000 000 invånare. Man kan förstå att de ibland känner sig små….

Jag var till JBU:s seminarium i Yokohama, där centralfiguren heter Sayuri en driftig kvinna. Hon kom att berätta om en kvinna som hon lärt känna i Osaka, där hon jobbade tidigare. Nu drev denna kvinna ett kvinnoprojekt här i Thailand, kanske t o m i Chiang Mai. – Kan det vara min granne? tänkte jag.

Väl hemma i Chiang Mai efter resan, så stötte jag på min granne. Jag känner henne inte väl och hon är inget vidare på engelska så om vi pratas vid får det bli på thai. Jag frågade henne om hon kände Sayuri Watanabe, det är ungefär som Lena Persson i Sverige – ett vanligt namn. Nja, sa hon, kanske. Jag berättade att Sayuri jobbat i en församling i Osaka tidigare, och då började det gå upp ett ljus för min kära granne. – Jo, hon träffade jag för något år sedan när jag var hemma i Japan. Har du träffat henne??? Så fick jag befodra hälsningen från snökalla Japan till svettvarma Thailand.

Thailand är ett land på 70 000 000 invånare, också med mindre än en procent kristna. I denna höstack av människor i dessa båda länder så är min granne bekant med en ledare i vår partnerkyrka. Ibland undrar jag hur man ändå kan hitta denna synål i denna kolossala höstack.

 

Bild

 

Sayuris avgångselever. Sayuri står själv längst upp till vänster i bilden.

 

Otto 

Att resa med flyg är en konstig uppfinning.

Jag var i Japan under en vecka och träffade våra vänner inom både NSKK, i Okayamaområdet, och Japan Baptist Union i Yokohama. 

Det var tidig vår med plommonblom, början till körsbärsblom, men också snö i luften. Jag hade en fantastisk tågtur från Okayama till Yokohama. I Kyoto så snöade det och strax innan Yokohama så såg jag det mäktiga Fuji med ett snötäcke över på halva berget – i strålande solsken!

Dagen jag skulle flyga hem till Thailand höll på att börja riktigt dåligt… Vi skulle hinna med en flygbuss i Yokohama kl 5.20. Det var en riktig labyrint innan vi var framme, oh vad vi fick springa för att hinna med min buss – men det gick.

På vägen till Narita, flygplatsen, så låg frosten på de bruna risfälten, när solen gick upp. Det var vackert men underligt. Jag tänkte; ¨att det kan vara så här kallt i mars???¨

Jag gick på mitt flygplan i tid. När vi skulle åka ut sa plötsligt piloten: ¨Vi har lite krångel så det kommer ta en liten stund innan vi kan komma iväg.¨ Det visade sig vara en motor på vår Boeing 777 som inte var som den skulle. Vi fick byta en del och en dryg timme senare så var vi iväg.

När något sådant här händer så blir man först irriterad av förseningen, sen blir man glad att man inte redan är i luften. Det är trots allt bättre att de upptäcker och åtgärdar sådana här saker när man fortfarande är på marken.

Vi kom iväg. Jag var försenad till Hong Kong, så jag missade min anslutning till Chiang Mai.

Det var varmt i Chiang Mai. Det är oftast över 30 grader i mars, en av de varmaste månaderna på året. Och tidigare samma dag hade jag sett frost, samma kontinent, en bra bit öster ut och en del norr ut, men inte så mycket – konstigt!

Jag känner att jag hänger inte riktigt med när jag är ute och flyger. Det går för fort. Frostväder på morgonen och ¨svett¨-väder på kvällen.

En annan sak som har slagit mig denna gång är en stor tacksamhet. Det flög ett likadant plan som mitt från Malaysia på väg till Kina. Det försvann kanske i samma område som jag flög över några timmar senare. Det var också en Boeing 777… Vårt problem upptäcktes på marken så det gick att åtgärda. Vad som var problemet på planet från Malaysia vet jag inte, men det verkar inte ha gått att åtgärda i tid.

gnm

Otto

 

Bild

 

Att cykla känns tryggare.

De flesta av er vet säkert att Thailand är i kaos. Det saknas goda ledare.

 

I svensk media utmålas kaoset i Bangkok som en strid mellan ¨rödskjortor¨ och ¨gulskjortor¨. Egentligen är det många fler grupper. De som startade demostrationerna denna gång var ¨Demokraterna¨ till exempel. Det är ett låst läge, och det har varit så i många år. Anledningen är egentligen att det är ett stort behov av reformer men det finns ingen ledare som tar tag i det.

Ibland får jag frågan vilka jag tycker är bäst. Jag tycker ingen är bra eftersom ingen av grupperna har någon ledare som imponerar på mig. De är lika dåliga allihop, tänker på sig själva istället för på landet, möjligtvis sin grupp. En del är mer drivna populister än andra, men så är det i politiken.

I flera år har vi utbildat ledare för kyrkan här – men många försvinner in i samhällets administration. I helgen firade jag ännu en som blivit vald till kommuntjänsteman. Det känns ibland tröstlöst men också begripligt. Var ska de hitta goda ledare om inte i kyrkan?

Min bön är; “Må Gud beskydda honom från frestelser i detta mycket korrupta samhälle.” Det är inte alla som lyckas stå emot när de kommer utanför kyrkan.

Vi hoppas kunna börja en bibel-/ledarskola som är mobil. Vi har provat en gång redan, och det gick väldigt bra. Vi åker ut till ett område fyra gånger om året, i två år, en vecka heltid varje gång. Då kan vi bjuda in gifta som ogifta, utbildad som outbildad. Vi kan inte ge någon titel men å andra sidan kan vi kanske få behålla dessa ledare i större utsträckning? Detta har hjälpt kyrkan att växa sig starkare i ett område, efter en första provomgång.

Vi växer och flera ställen behöver mer tydliga ledare som förstår hur en kyrka fungerar och vad vi kan göra när det inte fungerar. Det är också roligt att se mer kvinnor på dessa utbildningar än vi annars brukar ha i olika thaibibelskolor. Frågan är hur vi ska göra det med befintliga resurser? Vår personal har redan mycket att göra och är ofta på resande fot.

I Thailand tar man gärna den genaste vägen, kör vid rött ljus mm även så i politiken. Det är därför jag tror kaoset kommer fortsätta. Jag hoppas dock att vi i pwokarenarbetet inte faller för frestelsen utan istället bygger långsiktigt. Använder de resurser och tid som behövs.

 Bild

En av våra goda ledare som vuxit in i sin uppgift, från Klongpää, och är nu en stor välsignelse för hela området.

Otto

P S Om ni vill titta på en ganska god bild över läget i en nationell engelskspråkig tidning så kan ni klicka på länken nedan.

Evanglister kan helt klart vara olika – och ändå vara evangelister.

 

Evangelisterna här burkar mer vara, vad vi kallar, pastorer. De bor i en by med få kristna. Tar hand om denna grupp sprider ¨Himmelriket¨ i byn och när gruppen blivit stor nog att stå på egna ben då byter evangelisten titel till pastor och gruppen kallas kyrka. Anledningen till detta är framförallt samfundsregler och karentraditioner.

Men efter att läst kapitlet ¨Evangelistens lidelse¨ av Jan Erixon i boken “Några till Evangelister” så måste jag också medge att vi har våra ¨Åström¨ som har väldigt svårt att vara på ett ställe eftersom det finns fler ¨törstande människor¨ längre bort som inte hört om Himmelriket ännu. Hur går då detta ihop?

Vi backar först till Paulus. Vad säger han om evangelister eller evangelium? När jag läser Paulus så är “arbeta för evangelium”, att vara trogen Jesus – i förlängningen Hans uppdrag att låta Himmelriket landa här och nu. Göra “helt enkelt” som Jesus gjorde: Se människor – speciellt de utsatta, tala makten till rätta, visa på Guds kärlek mm.

Utifrån Paulus ser jag inga problem att evangelister är olika.

Bild

Saman och församlingsledaren i Huay Moo samtalar.

Det är dock inte lätt. Jag och Saman var till Huay Moo i helgen. Vi träffade en ledare för gruppen där. De växer och de står på tröskeln att bli erkända som kyrka. Vår evangelist i byn är en ¨Åström¨ som inte kan vara kvar i bara en by. Han reser i 10 byar till runt Huay Moo, så gruppen hemma får inte den omsorg den behöver, som ledaren uttryckte det. Å andra sidan händer flera spännande saker i grannbyarna, tack vare evangelistens ¨lidelse¨. 

En grannby är Payeu. För ett år sedan, drygt, gjorde vi en kort videofilm om en familj som fick flytta där ifrån eftersom de blivit kristna, mamman hette Quitho. (Filmen användes i vår internationella insamlingskampanj och finns fortfarande på youtube.) Byledningen ville inte ha några kristna i byn, så endera fick de avsvära sig sin tro eller flytta. Quitho och hennes familj valde att flytta.

Nu har evangelisten från Huay Moo börjat åka till Payeu. Jag sa: ¨Hur är detta möjligt efter våra tidigare erfarenheter?¨ Evangelisten ler mot mig och säger, ¨nu är det inga problem. Byhövdingen är släkt med min fru, så nu har vi full frihet att berätta om Jesus!!!¨ 

Följden har blivit att ledaren från Huay Moo får ta ett större pastoralt ansvar för gruppen, även om han tror han inte är kapabel till det.

Vi får be att Gud hjälper… både församlingsledaren i Huay Moo – och evangelisten som inte kan sitta still i sin by när andra inte har hört eller sett.

Det är inte Gud som reagerar på det vi gör; det är vi som reagerar på det Gud gör. Det har vi äntligen förstått. Vi kommer i takt med Gud och varandra genom att låta honom bestämma takten, inte genom att stolt eller ängsligt försöka gå i täten.

Från The Message på svenska, Rom 3

Otto