Det är onekligen ganska spännande för man vet inte säkert vilka man får med sig.

 Jag och Saman skulle upp till tre utposter som vi gärna vill se tar steget att bli självständiga kyrkor. 

Efter 5 mil ringer Samans mobil och någon frågar om vi kan stanna på nästa bensinmack för att ta upp Huay Moos evangelist som varit i stan på utbildning. Han fanns i en annan bil på väg åt ett annat håll lite bakom oss på vägen. Sagt och gjort. Det fungerade dessutom utmärkt.

Efter ett tag säger evangelisten i bilen att hans lillasyster, som läser på en bibelskola i Omkoi, är på väg hem och undrar om hon kan få lift med oss? 10 mil efter vårt första stopp stannar vi igen, vid Omkoiavtaget. En ung tjej hoppar in i bilen. Vår evangelist hoppar ur, eftersom han fick se en annan bil med en kompis som han lovat hjälpa. Vi gick ändå plus vid detta stopp för en äldre dam hoppar också in i vår bil.

När vi åker vidare så frågar den äldre damen om vi är på väg till Maelanoi. – Nej, det var vi inte. Hon tittade förvånat på Saman och sa; “Är inte du från Maelanoi?” Nej, men vi känner en massa pastorer och evangelister från Maelanoi. Vi gick igenom de flesta gemensamma bekanta. Till slut säger den äldre damen. – Men, hur ska jag komma till Maelanoi då?” “Bussen är strax framför. Vi kör ikapp den.” sa Saman. Sagt och gjort. Damen hoppade av vid en busshållplats för att vänta in bussen till Maelanoi.

Ytterligare 5 mil framåt, så började vi närma oss vårt mål Huay Moo. En annan i evanglisationsprojektet, Pako, ringer. Han kör motorcykel och undrar om han ska åka ända fram till Huay Moo eller om han kan få åka med oss. Vi bestämmer möte i Thafay, där han kan parkera sin motorcykel hos en av våra bibelöversättare, Sompong. Där efter far vi till vår första utpost Huay Moo. 

Hur gick det då på vägen hem?

– Ja, inte lika bra som på vägen dit. 

Vi började i Ton Ngiew, den sista utposten, med 5 i bilen. Kom till Mae Phae, den andra utposten, för att hämta upp en tjej och en från Ton Ngiew hoppade av vid apoteket. Men det tog sin lilla tid innan tjejen dök upp. 

Vi for sedan till Thafay för att lämna Pako. Där skulle sedan två tjejer till hoppa in i bilen. Vi fick dessutom fyra bonuskillar som fick sitta i bagaget. Men också denna gång blev det väntan. Det blev 10 st i bilen, till slut. Alla var ungdomar på väg tillbaka till elevhemmet i Chiang Mai efter röstningen till den nya riksdagen här i Thailand. Ungdomar har nog svårare att hålla tiden? 

Väl i Chiang Mai fastnade vi dessutom i trafiken, när vi skulle köra hem eleverna till sig.

 

Egen bil är nog bra i bergen – men egen cykel är bättre i Chiang Mai

Annonser