Bild

 

 

En stor del av tiden tillbringas med att läsa bibeln

De var 99 st i år som kom till faste- och bönedagarna – men var tog det 100:e fåret vägen?

Ni som följt oss ett tag vet att pwokarenkyrkorna här samlas varje år till en gemensam fasta och bön på toppen av ett berg. Det brukar vara ett mäktigt möte och många vill vara med. I år var den yngste 9 år och den äldste hade uppnått pensionsålder. Flera som kom är pastorer och evangelister, men ännu fler är helt vanliga kyrkomedlemmar.

I år var vi på ett berg ovanför Klongpää. Det kom nästan inga från Maengaw eller Maeramo, där vi har de flesta kyrkorna. En del kanske tyckte det var långt? Men jag vet också att de har själva sina bön- och fastedagar tillsammans i sina områden. Från Shoklo kom pastor Tupo och de två evangelisterna. De fick resa längst.

Istället kom det många från Klongpää och byarna runt omkring. Vanliga människor som den 9-åriga pojken och hans pappa. En del har varit kristna i 3 månader, en del några år. De kom tillsammans för att möta Gud.

Fasta och bön har blivit en rörelse här bland kyrkorna, inte bara centralt utan också regionalt och lokalt. Jag minns fortfarande den gången för 15 år sedan, strax bortanför Katokhii. Vi skulle ha evangelistfortbildning men kunde inte ha den som planerat. Alla var där och vi visste inte vad vi skulle göra. Då föreslog jag att vi skulle be och fasta tillsammans de tre dagarna. Få trodde då att man överlevde tre dagar utan mat, men det gjorde vi allihop. Att be och fasta gav mersmak.

Var var då det 100:e fåret? Jo, jag blev kvar i Chiang Mai. Ibland går det inte att få ihop det. Anika, vår äldsta dotter, var här på besök och skulle åka hem till Sverige sista dagen på fastan. Lydia, min yngsta dotter, var hemma och magsjuk. Josua, min yngsta son, skadade sig första dagen så vi fick sy ett par stygn. Jag fick fasta här hemma, tillsammans med de i Klongpää.

Otto

 Bild

och lovsång.

Annonser