Hur var din söndag?

Med barn blir livet mer spännande, kan vi nog alla hålla med om.

Igår söndag så skulle min dotter Lydia skriva ett TOEFL-prov. Det är ett internationellt prov i engelska. Det var bestämt sedan länge och det skulle ske på Chiang Mais universitet (CMU) som ligger på andra sidan stan. – Sen ska man bara komma ihåg det också.

Jag vaknade kl 07.00 av ett par fåglar utanför fönstret som förde ett väldigt liv. Min fru Ulrika, som är bra mycket bättre på att sova, sov vidare. Jag och läste en stund. Hörde sedan att Josua, min son vaknat, så jag gick in till honom och läste ett tag till. Drygt åtta gick jag ner för att göra frukost. Då ger Lydia, som också är vaken, mig en ganska lång lista på vad hon vill ha till frukost. 

¨Kom ner du och gör den tillsammans med mig¨, sa jag. ¨Men jag måste göra mig i ordning för TOEFL-provet idag¨, sa hon. – Jag önskade jag kunde säga att tiden stannade – men istället tog den ny fart. ¨När sa du att det var?¨ ¨Det börjar kl 9…. Jag ser på hemsidan att man ska vara där kl 8.30.¨ avslutar hon.

Jag störtade ner tog fram några mackor och ropade sen; ¨Du får hoppa över frukosten. Ta mackorna i handen Vi behöver hoppa in i bilen nu! – Var på CMU är det du skriver?¨ Just det, pappret jag skrivit ut en gång till Lydia fanns inte längre. Ingen visste. Samma papper intygade att hon betalat avgiften. Helt plötsligt blev allting mycket mer spännande. Hur ska vi klara det här då? tänkte jag. Jag hade ett helt annat papper som jag skrivit ut, det hade TOEFL-loggan längst upp i alla fall. Det slank ned tillsammans med pass för både mig och Lydia. Sen bar det av….

Tor det eller ej, men det gick ovanligt fort till CMU denna söndagmorgon. Kanske berodde det på att vi i bilen och de där hemma bad febrilt. Vi var där redan kl 8.50. 

Jag frågade sedan grindvakten om han visste var TOEFL-provet skulle hållas. Han svarade; ¨Du får fråga någon där inne.¨ Vi åkte in. Tittade febrilt efter någon skylt som kunde ge någon information. Tittade efter någon informationsbyggnad. Men inte heller här i Thailand har kontor öppet en söndagmorgon strax innan kl 9. 

CMU-området är stort. Det är väldigt stort. Det finns många korsningar och rondeller inne på campus. Vi åkte på måfå, och jag undrade hur länge det skulle vara någon mening med att åka så här. 

Då ser jag en skylt; ¨Faculty of Humanities¨. Ja, varför inte? tänker jag. Stannar bilen. Hittar en vakt framför en internatsbyggnad. Frågar: ¨Vet du var de ska ha TOEFL-provet?¨ ¨Tja, provsalen ligger bortåt vänster, bakom den här byggnaden.¨ Han sa att det var för långt för att gå, så vi hoppade in i bilen igen.

Vi åker, som han sa. Ser inga skyltar, ingenting som skulle påminna om att de har ett stort engelsk internationellt prov där denna morgon. Vi har till slut avverkat ett helt varv, efter att ha hållit vänster hela tiden. Klockan hade blivit 8.57. Jag tänkte, vem som helst får duga, och stannar bilen igen.

En man går på trottoaren. Jag rusar fram och frågar om han jobbar på CMU. ¨Nej, men jag jobbar på Payap-universitetet.¨ sa han. ¨Hurså?¨ Jag förklarade vårt problem och han erbjöd sig genast att hjälpa till. 

Jag tar med honom till samma internatvakt en gång till för att få mer information om var det ev skulle kunna vara. Han förklarar hus och våning. In i bilen igen. Försöker verkligen att inte köra fort. Vi kommer till ett stort hus, som nog är rätt. Jag säger till Lydia, ¨spring med vår Payap-man. Jag kommer så fort jag parkerat bilen.¨ Jag parkerar bilen. Hoppar ut för att se var Lydia tog vägen. Ser dem irra runt efter en hiss. Det ska nämligen vara på 4:e våningen. Allt verkar stängt. Ingen skylt. 

Då dyker en dam upp. Går in genom en dörr. Tar en hiss upp i huset. Vi in efter. Springer och letar efter rätt klassrum. Jag ser en öppen dörr en bit fram, samtidigt får jag se skylten; ¨TOEFL-test 17/11 9.00 am¨. Lydia sätter sig ner på stolen framför dörren och fyller i ett papper, visar sitt pass. Jag viftar med mitt TOEFL-papper, på håll, så ingen ser att det är fel papper. Allt går viskandes fort. Hon som är dörrvakt viskar; ¨De börjar inte provet förrän kl 9.30 – vi är ju i Thailand.¨ avslutar hon leende. – Puh! Jag som var rädd att de inte skulle släppa in Lydia alls, eftersom klockan var mer än 9.

En söndag utan vila, men desto mer fart.

När jag väl hade fått in Lydia i provsalen och gick ner till bilen så var jag väldigt tacksam att inte Gud och Hans änglar hade tagit sabbat just denna söndag.

Om någon undrar vad ängeln som jobbar på Payapuniversitetet heter så är det Damrong.

Otto

 

 

Annonser