I morse hörde jag en underbar historia som generalsekreteraren för Lahubaptisterna delade.

 

Han berättade om sin mammas död: – En kvinna på över 90 år, som vet om att hennes vandring här är på väg mot sitt slut. Den närmaste familjen var samlad i deras hus i byn. 

Det är regnperiod och oron över hur folk skulle kunna ta sig när vägar ibland är bortspolade till sorgehuset diskuterades. Kvinnan säger stilla; ¨Gud har allt i sin hand. Jag dör när det är möjligt för folk att komma hit.¨ 

Jag fascinerades ännu en gång över landsbygdens människor här, enkla, fattiga och oftast  utan utbildning, men ändå så klarsynta. – Det finns mycket att lära.

Den gamla kvinnan dör helt stilla, strax efter att regnen slutade. Folk kom. Folk sörjde … och gladde sig över kvinnans liv. Det var mycket tårar, men både i sorg och glädje. 

Så berättar generalsekreteraren att det är med stor tacksamhet han ser på det som hänt. Men, han är orolig för sin pappa. Han har varit gift med sin fru i 60-70 år. Han känner sig halv…

Tror jag det. Jag har bara varit gift i knappt halva den tiden och jag vet inte hur jag skulle klara det utan min Ulrika.

Otto

Annonser