Jag sprang på möten hela veckan och Ulrika far kors och tvärs.

Jag fick sitta inne hela förra veckan i sammanträden med de andra missionsorganisationerna som också finns i Thailand Baptist Missionary Fellowship. Det är jobbigt att sitta i ett AC-rum utan solljus timme ut och timme in mändag till torsdag.   Då är det tur att mina kollegor är ganska trevliga människor från Australien, England och USA. (På fredagen fick jag ta hand om ett par kraschade datorer hemma hos oss.)

 

Jag överlevde och har fått cykla desto mer idag, så det är inte så synd om mig.

 

Ulrika kom hem i torsdags vid midnatt. Hon hade en bra resa till Sverige där hon fick träffa de hon ville. Fredag lunch till söndag, är hon i en by för att hålla seminarier om familjer. På tisdag bär det av igen för nya seminarier om ¨transition¨(=när människor flyttar mellan kulturer). Hon kommer hem från detta nästa söndag morgon.

 

Vad är det för liv man ordnar åt sig?

Det är inte slut med detta, men jag får nog fundera på det andra en annan gång – längre fram.

 

Hinner man med mera för att man lägger in mera på sitt schema? Knappast jag.

Så, vad  lär man sig av detta?

För mig handlar det om att se till att almanackan har plats för det oväntade, det som jag inte tror kommer att hända. – Hur många gånger har jag inte sagt detta till mig själv?

 

Men är detta också ett symptom på vår ¨produktionsfixering¨ – jag är vad jag gör?

Jag skulle vilja prioritera relationen snarare än ¨vad jag gör¨. Men träffa människor i möten är väl relation – eller?

 

Otto Ernvik

mitt i mars-ruschen

Annonser