Bild

 

På slutet bad vi bara; ¨Gode Gud stoppa hans lidande¨ – och så fick han till slut ¨gå vidare¨, som de säger här.

Jag antar att flera av er läste mitt inlägg i oktober om ¨dödens väntrum¨ och hur Matthew vår evangelist med levercancer låg för döden. Läkaren trodde då att han hade max 2 veckor kvar i livet. Det fanns inget mer som vår moderna sjukvård kunde göra för honom.

 

Matthew bestämde då att lämna cellgiftbehandlingen, sjukhuset och stan för sitt föräldrahem i Maesuat och låta sin pappa ta hand om honom. Jag besökte dem två gånger under dessa månader. Det var en lång kamp och pappan gav allt för sin son. I perioder trodde vi att han skulle bli bra men för två veckor sedan tog gnistan slut. 

 

Saman, Matthews storebror for dit för att avlasta sin pappa. Resten av syskonen kom också. ¨Mitt i smärtan så förenades familjen på ett sätt som aldrig annars sker¨, berättar Saman. ¨Vi alla reser jämt kors och tvärs och hinner inte stanna upp och vara familj.¨

 

Matthew som är lillebror tog tillfället i akt och predikade för dem alla om hur viktigt det är att de älskar varandra och tar hand om varandra. Till slut tog hans röst slut.

 

Vid den här tiden hade morfinet slutat hjälpa honom som smärtlindring. Jag ringde för att fråga Saman hur det var och han sa till mig, ¨snälla, be att Matthew ska få ’gå vidare’ han kan inte sova eller äta han har så ont.¨

 

Den natten vakade Saman och han förstod att nu skulle Matthew dö. Han tog honom i famnen. Han väckte sina syskon. Så var det som om han slappnade av plötsligt, och Saman trodde att han dött. Men pulsen fortsatte att slå…

Då tittar Matthew upp på Saman och säger, med klar röst. Jag kan inte dö ännu, det är något som fattas. 

 

Klockan var ett på natten, Saman säger utan att tänka; ¨Ring din fru och be henne komma hit.¨ De ringer henne och Matthew berättar att han vill att hon och pojkarna ska komma till honom i Maesuat. ¨Du låter som vanligt på rösten¨, säger hans fru, ¨har du blivit frisk? Det är klart jag kommer.¨

 

Matthews föräldraby Maesuat ligger mer än 5 h resa med buss från samhället där han bodde med sin familj så de kom till honom först tidig eftermiddag. Han var bara skinn och ben eftersom han inte hade ätit på många dagar, men glimten fanns i ögat och han la sina båda pojkar till sin kind och önskade dem allt gott. Han pratade med sin fru ytterligare någon timme, med sin vanliga varma röst. 

 

Sen lämnade han allt och gick vidare – i all stillhet. 

Tänk hur man kan känna tacksamhet mitt i eländet – Ljus mitt i den svartaste sorg. 

 

Jag håller dock fast vid vad jag sagt i tidigare inlägg; ¨det värsta jag vet är att se föräldrar som behöver begrava sina egna barn.¨ 

 

Matthew 33 år lämnar fru, två pojkar, svärföräldrar efter sig i samhället Li och föräldrarna i Maesuat och syskonen i Sop Moey och Chiang Mai. Det kommer bli tomt efter honom.

 

Otto

 

Annonser