Musiken må det finnas olika åsikter om, men dansen är vacker.

Minoritetsfolk som pwokarener kämpar med att få finnas till, som de är, utan att alltid behöva anpassa sig till majoriteten. I Thailand är  det på samma sätt, och vi som kyrka försöker hjälpa dem med detta.

 

Jag besökte en evangelist, Manimä, vi har i mellersta Thailand, i en by som heter Stora Svarta Stenens by. Hon har varit där i många år. Idag har de en församling på 5 damer. Vad kan dessa damer göra för att föra ut det goda budskapet? De funderade. De startade engelskundervisning för skolbarn, men läraren flyttade. De startade söndagsskola, men också dessa lärare flyttade. De insåg att de inte kunde lita på att någon kom och hjälpte dem, utan de fick utgå från sin egen kunskap.

 

De är duktiga vävare. De sålde tyger till turister. De började väva traditionella kläder, människorna i byn använde knappt sådana längre. De fick pengar så de kunde bygga ett kvinnohus. De började organisera människorna i byn för att bevara skogen och att börja odla utan gifter. På dessa områden är denna by ett unikum.

 

Men frågan var hur de kunde hjälpa sin by mer att förstå det goda budskapet? – Gud skapade dig som pwokaren. – Var en pwokaren!

 

De började väva flick- och pojk-karendräkter. De bad en man göra instrument åt dem. De bjöd in barn från byn att komma och lära sig dansa och spela de gamla sångerna, uppklädda i sina ¨hembygdsdräkter¨. Det kom många barn till kvinnohuset och snart var ryktet ute och de blev berömda. Nu brukar de ha uppträdanden i hela länet. Barnen skäms inte längre över att vara pwokarener i skolan. De vet att andra elever och lärare tycker det är häftigt.

(Jag har satt in några kort från dansen under detta inlägg. Detta inlägg har också varit på GF:s internationella blogg.)

Otto

Annonser