Händer det dig också att du planerar in för mycket på för kort tid?

 Jag började planera för en resa ner till Sangkhlaburi i mellersta Thailand för att besöka vår missionär där som heter Lea Lindero. Det är en bilresa på knappt 200 mil, från Chiang Mai. Då kom jag på att om jag tog en liten avstickare väster ut så kunde jag också hälsa på vår evangelist Manimae. – När jag nu ändå var ute och åkte…

Jag pratade med Saman om resan, och då berättade han att pwokarenerna hade sin ¨världskongress¨ i Sangkhlaburi. Tänk om vi kunde åka dit samtidigt? Det kanske låter som Sangkhlaburi är som New York, världens centrum, så är dock inte fallet. Se om ni hittar det rakt väster ut från Bangkok, ända borta vid Burmagränsen? 

Vi bestämde att vi skulle hinna med allt detta om vi åkte söndag eftermiddag och komma tillbaka torsdag kväll. 

När man reser med karener så brukar saker ändras in i det sista. Denna gång blev det bestämt att vi skulle ha med en delegat till kongressen från Burma, och han behövde hämtas upp på flygplatsen i Chiang Mai innan vi for. Ett problem som ofta händer här i Thailand är att någon prominent gäst kommer och då stängs all övrig trafik ner. Denna dag kom någon till flygplatsen…. Vi var alltså redan från början sena. 

Är det någon mer som känner igen sig? Man har planerat ett bra schema, kanske lite tight, men bra, och så händer det som inte får hända. Något går snett redan i början och så är hela tidsschemat ur spår. 

Vi kom iväg. Vi kom också fram till Manimae, men klockan blev midnatt innan vi kunde stanna bilen vid hennes hus.  

Manimae är en kvinna som har fått kämpa på många sätt men har en starkare rygg än de flesta. Hon och de kvinnor som utgör församlingen i ¨Stora svarta stenens by¨ är värda all respekt på många plan. Men detta får jag skriva om i ett annat inlägg. 

Vi stannade en heldag hos Manimae innan det var dags att hoppa in i bilen för att åka ytterligare ett par timmar till Sangkhlaburi. Denna dag gick enligt planen och vi var framme till öppnandet av pwokarenkongressen. Vi fick hälsa till de olika delegaterna från olika länder från karenerna här i Thailand. 

På kvällen gick jag och la mig för att sova. Mitt i natten vaknade jag dock av en våldsam feber och ont i magen, vilket inte var planerat. Det blev inte så mycket kongress för mig. Jag försökte i alla fall hålla ihop, med hjälp av paracetamol, så jag kunde genomföra planerade möten med vår missionär Lea och sjukhusledningen. Men när jag åkte de 12 h i bilen hem till Chiang Mai var jag inte mycket mer än en blöt trasa. 

– En dag kanske jag lär mig att inte planera in för mycket, trots mina snart 50 år?

Annonser