Många dagar är konstiga här, så ock denna.

På morgonen höll vi på med inspelningar till en video. Vi håller på med ljudpåläggen. Vi har tillgång till en jättefin studio med all önskvärd teknik och skicklig personal. Det är ändå ett styvt arbete att få ihop det. Jag känner en stress över att få till mina pusselbitar, så vi kan bli färdiga någon gång. 

 

Jag går sedan över gatan från studion till sjukhuset. Det finns en evangelist där som har fått cancer i levern. Han är en pappa till två pojkar. Den ene är 6 år och den andre 8 år. Han har en fantastik fru som kämpar på och vill leva ett så normalt liv som möjligt.

 

Han heter Matthew och har så ont så nu får han bara morfin som medicin. Han kom in akut till sjukhuset igår. Efter 14 st injektioner under de senaste månaderna med olika cellgifter har blodkärlen i hans armar blivit svarta. Men cancern lever vidare och växer i hans kropp.

 

Han berättar hur hans familj sover med honom på sjukhuset. Hans storebror och svärfar har också sovit där. ¨Det ligger folk överallt här på natten, till och med i min säng. De sover. Jag snurrar runt och kan inte sova för jag har så ont.¨ säger han. ¨Så då ligger du där och tittar på din fina familj, hela natten.¨ säger jag. Snart ska också hans mamma komma ner från bergen. Pappan kunde inte komma för han var förkyld.

 

Vi kom att prata om hans mamma och pappa och hur de fått kämpa, men nu på ålderns höst har de fått ha sina absolut bästa år. Vad god Gud kan vara.

 

¨Men jag är inte rädd för att dö. Jag vet att jag ska slippa att ha ont, när jag kommer till himlen.¨ säger han plötsligt. ¨Mmmm, du behöver inte vara rädd. Men det är sorgligt. Du som har en så fin familj, du får inte vara med och se vad det blir av dem. Och de får inte ha dig. Du är en fin pappa.¨ säger jag.

 

Fast kanske är det jag som tycker det är sorgligast. Jag tänker om det istället hade varit jag som legat där och känt hur livet runnit ur mig. Att inte få se vad det blir av sina barn.

 

Nog längtar jag också till den plats där ingen sjukdom och död ska förfölja oss mer. Jag hoppas så att Mathew ska få njuta livet där. Eller, att Gud förbarmar sig över honom här och nu. 

 

Otto

 

Annonser